Välj en sida
HELA DENNA SIDA ÄR ANNONS FRÅN - STÅNGÅSTADEN

Hyresgästernas engagemang gjorde lekplatsen Trollet till barnens favorit

Öppen dialog och samverkan lägger grunden till trygghet och gemenskap

Lekplatsen Trollet var under många år en bortglömd, sliten gräskulle där barn inte längre lekte. Och detta på en gård där många barnfamiljer bor runt omkring. Det här fick till sist två grannar att reagera. Och börja diskutera. Diskussionen ledde till en idé och resten är historia. Det här är berättelsen om den stegvisa förvandlingen av en gård i Ryd. Ett av flera initiativ där Stångåstaden och kunderna tillsammans har lagt grunden till trygghet och gemenskap i bostadsområdet.

 

Peter tror på god kommunikation och platser där människor kan mötas

Det är mitt på förmiddagen och jag har stämt träff med Peter Magnusson vid fiket i Ryd Centrum. Det är ganska lugnt vid den här tiden, och vi sätter oss med varsin kopp kaffe och kanelbulle vid en av de små sittgrupperna vid skyltfönstret. Det är grått och disigt utanför, men inomhus är det trivsamt.

Jag har sökt upp Peter eftersom han är en av grannarna som till slut bestämde sig för att göra någonting åt problemet med den slitna lekplatsen Trollet. Dessutom vet jag att han varit engagerad på andra sätt i utvecklingen av sin gård. Inledningsvis pratar vi mycket om Peters jobb som behandlingsassistent för vuxna som är drogberoende, och den alarmerande utvecklingen när det gäller droganvändning både bland vuxna och ungdomar.

”Vi jobbar med toppen av ett isberg. Men ingenting är omöjligt, det tar bara lite längre tid”, säger Peter med viss ironi. Han vet vad han talar om. När vi börjar prata om Ryd, om gården där han bor och om lekplatsen Trollet förstärks mitt intryck av att Peter är en ovanligt engagerad och empatisk människa.

 

Hur länge har du bott i Ryd?

”Jag flyttade hit 2011 efter att ha bott i ett hus på landet i trettio år. Så det blev något av en chock till en början”, skrattar Peter. ”Men jag vande mig vid allt det nya, lärde känna grannarna och trivs mycket bra i såväl området som i min marklägenhet. Allt handlar om att ha bra kommunikation med varandra.”

 

Ganska snart blev du involverad i Stångåstadens gårdsprojekt i Ryd, eller hur?

”Ja, redan under 2009–2010 hade Stångåstaden börjat med gårdsgrupper bestående av hyresgäster för att främja tryggheten i området. Och i nästa steg startade man gårdsrenoveringsprojekt ihop med hyresgästerna. När turen var kommen till min gård bjöds vi in att komma med idéer om hur vi ville ha det. Jag minns att vi fick vi en broschyr med exempel på växter och ett papper där vi fick skissa förslag på hur vi själva skulle vilja planera gården. Mitt bidrag blev en idé om sittgrupp med två soffor och bord. Några andra föreslog hur trädgården skulle planteras och vilka träd, blommor och rabatter som skulle finnas där. Vi fick alltså vara med i hela processen och Stångåstadens områdesansvarige presenterade i sin tur våra idéer för sina chefer. De återkopplade sedan med vidareutvecklade förslag. Och så gott som allting blev verklighet. Sittgruppen med bänkar och bord, den står på gården idag”, säger Peter nöjt.

 

Och sista pusselbiten i utvecklingen av gården, var det lekplatsen Trollet?

”Jag och en granne började diskutera lekplatsen. Vi såg den från våra lägenheter och det var ingen rolig syn. Sliten och vildvuxen och inte alls inbjudande. Jag tänkte att en grön och fin lekplats kan bli en samlingspunkt för både barn och vuxna. Alla har till exempel inte råd att åka på semester. Då kan det vara värdefullt att ha en lekplats med mycket grönt, sittplatser och kanske till och med en plats att grilla på. Så jag ringde vår områdesansvarige och berättade om idén, och han lyssnade mycket noga och kom tillbaka med ett förslag. Det gick ut på att bjuda alla gårdsgrannar på ett stormöte med korvgrillning och information, för att få reda på om fler gillade tankarna. Man kan nog säga att det blev succé. Folk kom mangrant och visade sitt engagemang. Och jag tror det imponerade på Stångåstaden. Nu står lekparken klar och den blev nästan exakt likadan som vi spånade om, med grillplats och allt. I vår ska den visst invigas officiellt och den festen vill man förstås inte missa.”

 

Du bor ju med utsikt över lekplatsen. Vad märker du för skillnad jämfört med tidigare?

”Jag skulle vilja säga att lekplatsen har blivit en integrationsplats. Barn struntar i nationaliteter, hudfärg, religion och språk, de leker med varandra obehindrat. Och vid lekplatsen samlas deras mammor, pappor och släktingar runtomkring. Först på behörigt avstånd, men det räcker att en liten sak händer, att ett barn ramlar omkull till exempel, så går de vuxna fram för att se hur det gick. Jag har sett detta hända flera gånger, att cirkeln runt barnen blir mindre och att människor plötsligt står bredvid varandra, hälsar och kanske pratar med varann. Plötsligt betyder inte skillnaderna så mycket längre. Vägen till integration är naturligtvis längre än så här, men jag tycker att lekparken visar hur mycket mötesplatser betyder. Det behövs lokaler att träffas i, det behövs föreningsliv, det behövs mötesplatser för ungdomar, och jag tycker också det behövs uppsökande verksamhet. Det är alldeles för många som lever ensamma som ingen har någon koll på.  Och tyvärr verkar vi bli allt sämre på att se varandra. Jag brukar roa mig med att betrakta folk på busshållplatsen. Vad gör dom? Jo, så gott som alla står med gamnacke och stirrar ner i sina mobiler.”

 

På tal om utvecklingen av Ryd, du blev nyligen inbjuden att delta i ett nytt projekt?

”Ja, och det är jättespännande. Jag blev inbjuden som hyresgäst för att vara med och diskutera framtiden i Ryd tillsammans med folk från till exempel universitetet, skolorna, kommunen och Stångåstaden. Vi fick titta på olika framtidsscenarier och vilka processer som leder fram till olika resultat. Vårt arbete har sedan bildat underlag för den fortsatta utvecklingen av Ryd, och för min del är jag övertygad om att nyckeln till framgång handlar om att se människor, att skapa relationer, att tillhandahålla mötesplatser, att informera och att kommunicera. Genom kunskap och tillit skapar man trygghet, och det är så vi måste jobba framåt. Det finns ingen annan väg.”

Samtalet med Peter fortsätter en god stund innan vi till sist bryter upp. Det fleråriga utvecklingsprojektet i Ryd har gått in i en ny fas och utanför caféet har solen trängt undan molnen. När jag promenerar i riktning mot Stångåstadens områdeskontor passerar jag motorikbanan som barnen på förskolan Kakburken själva uppfann och ritade. De fick givetvis hjälp att bygga upp den med stora stockar, stenar och sand, men det är barnen själva som har ansvaret för att hålla banan i ordning och sköta om växterna runt omkring. En ny generation engagerade invånare i Ryd är på väg att växa upp, tänker jag och ler för mig själv.